Vissa dagar blir jag så trött på “finfällan” att allt ska vara så himla bra, fantastiskt och fint inte mist i måleritet utan även i samhället. Det känns ibland som det är en evig strävan och tävlan om lycka, prestation och duglighet.

Inom måleriet blir det väldigt påtagligt när fokus hamnar på resultat istället för nuet, varandet och flödet. Då blir det som idag att jag behöver stanna upp en stund och ge dessa känslor utrymme. När det händer brukar jag välja färger jag i stunden tycker minst om, hälla ut dessa på duken och med pensel, skrapa eller annat redskap måla så fult jag bara kan. Låter alla blääää känslorna förflyttas ut på duken och ur min kropp. Tänker att det är bättre att de hamnar på duken än att de finns kvar inom mig. Så skönt! Acceptera, ge utrymme för kunna släppa och gå vidare.

Jag tror att duktighet och fint är ett stark sammanflätat band som sitter i ryggmärgen mer eller mindre hos oss alla. Vi är uppväxta med att prestera, bli värderade och vara duktiga, vilket gör att vi lägger mycket utanför oss själva. När jag målar och riktar energin på slutmålet, att det skall bli fint istället för känslan i nuet. Glider jag allt längre och längre ifrån min inre kontakt och är jag mer lättpåverkad av det yttre runt omkring vilket hämmar och begränsar mig.

När jag är i mig själv, kopplad till min innersta mest sårbara kärna kan jag blomstra, vara äkta i mig själv och låta flödet visa vägen, både inom måleriet och i livet. Och då blir jag inte alls lika påverkad av det yttre och andra människor.

 

Find yourself and stay as you are meant to be, like a flower!

Nedan: en liten del av min bläää målning.

annakarolina_larsson