Tid & rum försvann

I torsdags när jag satt i min fina gamla ”Emma fåtölj” och skulle påbörja texten till Skogssyster kom mitt hjärta ut i ateljén för att säga hejdå och gå en promenad. Jag hade redan hamnat i skrivbubblan och var fokuserad på skrivandets magi. Med målningen på ett lagom avstånd framför mig, öppnade jag dörren till hjärtats vrå för att känna in, lyssna och bli ett med skapelsen.

Likt en sagostund där målningen är berättare och jag åhörare, ett osynligt samspel där vi kommunicerar. Jag antecknar allt som dyker upp, enstaka ord, känslor som väcks, och tar emot allt som vill sägas. Processen i hur texterna faller på plats är olika varje gång. Vissa behöver mer tid än andra för att mogna och falla på plats. Det kan bli ett virrvarr av ord som snabbt skrivs ner för att inte glömmas, ibland går det långsammare och lite trögare innan flödet har värmts upp. Lite som en brainstorming och oavsett vilka ord eller meningar som kommer skrivs ner, blandas ihop och skapar ett kaos av ord. Det är första fasen som blir till utan att analysera eller värdera, precis som i måleriet fast lager av ord.

Därefter går jag vidare i processen, tar nästa steg och börjar strukturera upp och bena ut vad jag skrivit. Justerar, kalibrerar, läser högt för att höra melodin. Om något hakar upp sig eller skaver, ändrar jag, sveper med blicken över målningen igen, lyssnar och tar in, flyttar någon mening här och där och byter plats på orden tills alla små delar är synkroniserade och melodin börjar harmonisera i sin rätta frekvens.

Vi går in i slutfasen och texten får sjunka in. Jag läser högt, om och om igen, lyssnar till min röst, finjusterar om den ändrar tonläge och tar bort det som inte samspelar. När min röst är klar och ”sjunger ut orden” känns det rätt i hela kroppen, allt klingar an i sin sanna vibration och faller på plats. Genom hela processens alla olika skeenden, från det allra första penseldraget till skrivandet har ännu en symfoni skapats. Och en ny cirkel slutits.

När hjärtat kom tillbaka efter promenaden satt jag fortfarande kvar i samma position och skrev. Då tittade jag upp och sa – Är du redan hemma, det var en snabb promenad? Skrattandes svarade han – Nja, jag har varit borta i 1,5 timma snacka om att vara helt uppslukad av nuet. Tid och rum försvann och det enda som existerade var Skogssyster, orden & jag.

Solsken
Karolina