Paradiset Maldiverna

Tillbaka på ön Kuredu i efter åtta år. När jag fyllde fyrtio år överraskade mitt hjärta med en resa hit. Det hade varit drömmen sedan lång tid tillbaka att någon gång få uppleva Maldiverna. Då som nu är det precis lika magiskt och svårt att återge i ord, orden räcker liksom inte till för att beskriva detta paradis. En avlång vitsandad drömö omsluten av Indiska Oceanen där tiden nästan står stilla. Det är helt omöjligt att se sig mätt och ta in allt. Oavsett i vilken riktning eller väderstreck jag tittar möts jag av ett oändligt överflöd av naturrikedom och alla sinnen fylls upp till bredden av tacksamhet. Det tar nästan andan ur mig. Inspirationen gör glädjetjut, hjärtat njuter av färgernas magnifika vibrationer och likt en magnet tar jag emot allt jag kan och mer därtill. Det kristallklara turkos vattnet, horisonten som vilar i fjärran, solens första strålar, vinden, de snabba väderväxlingarna, monsunregnet, stillheten, vågornas kluckande och svallande, brisen, havets miljoner skiftningar, sandens mjukhet som grundar och omfamnar varje steg, himlens alla oräkneliga nyanser av blåa vackra kulörer. Universums djup av evighet med sina stjärnklara nätter som får tårarna att tacksamt rinna nerför kinderna. Månen, ljuset, solen, barfotaön med sand överallt. I skrivandets stund svävar trollsländorna runt mig, lekande lätt och jag fascineras än en gång av nuet. Det hoppar till i vattnet och nyfiket måste jag se vad som sker. Horisonten som suddas ut i en enda nyans och får hav och himmel att smälta samman. Det går knappt att tänka alls, hjärnan har sannerligen tagit ledigt, jobbet och måleriet poppar upp någon enstaka mikrosekund här och där men fladdrar förbi lika snabbt. 

Dagarna här består av bara vara, ta dagen som den kommer, vila, läsa, äta himmelsk god mat, promenera runt ön, konstant njutgloeende, yoga, bad i det kristallklara vatten, middagslur, njutglo igen, fascineras av vattenlivet och alla hajar, rockor, färgglada fiskar med fina mönster som simmar runt vid vårt lilla soldäck. Innan varje dopp och innan jag sticker ner tårna i vattnet tar jag en extra koll så att ingen haj är nära, även om jag vet att det bara är revhajar är det ändå lite läskig och vill helst inte simma med dom. Att bo i en bungalow ute i vattnet är ljuvligt och ger en samhörighetskänsla med alltet. Likväl som promenaderna längs de grönskande små sandvägarna med färgglada blommor. De vita vackra fåglarna med en lång stjärt likt en slöja som dansar fram och kvittrar hejvilt, hägern som dyker upp lite här och var, flyghundar som svävar ovanför huvudet och hänger i träden. På kvällarna ser vi de små eremitkrabbor som skapar vackra mönster i sanden när vi njuter av middagarna på stranden. De fantastiskt vänliga människorna från världens hörn samlade här, just här…..Är allt detta verkligen verkligt eller drömmer jag? 

Känner sån autentisk närvaro och enorm tacksamhet. Kärleken till livet, till min man, till mig, till oss, till naturen och alla runtomkring. På lördag börjar hemfärden och vi landar i Sverige på söndag, lagom till advent. Kontrasterna gör livet och ger livet liv sägs det. Vi ses snart. 

Solsken
Karolina