Att fira och lyfta framgångar i vardagen tror jag är värdefullt för att växa och utvecklas som människa. Vi gör små framsteg varje dag som är värt att fira men som vi kanske inte ens lägger märke till. Jag personligen är mindre bra på att lyfta mig själv och glömmer att uppmärksamma vinsterna särskilt de små små förändringarna som är otroligt viktiga och som gör skillnad på lång sikt. När jag gör något och det går mindre bra ser jag det mycket tydligare än det som går bra och flyter på, varför är det så? Är det lättare att klanka ner än att lyfta och berömma sig själv? Jag försöker att bli bättre på att se misslyckanden eller det mindre lyckade som lärdomar, att det är viktig feedback som är otroligt värdefull för att jag ska kunna utvecklas och justera lite och våga prova igen. För allt går ju att vända till möjligheter och vägvisare även om det ibland är svårt och irriterande, tålamodet får sig en prövning då och då:)

För hur farligt är det egentligen att misslyckas? När andra hoppar och testar inspireras jag av deras entusiasm och mod. Tycker att det är avundsvärt att de försöker och vågar, när det gäller mig själv är jag inte alls lika imponerad. Jag tror att det är fler som är lite för hårda mot sig själva och kan känna igen sig i det jag skriver.

Jag har varit livrädd för att misslyckas och göra fel, det är något jag jobbat mycket med under åren och det har blivit bättre. Numer lyfter jag minst fem framsteg varje dag som jag gjort under dagen för att fira, vilket glädjer mig och jag kan tydligare se framgångar som jag egentligen inte tycker är något märkvärdigt utan mer självklarheter. Men genom att fira och glädjas åt det lilla i vardagen ökar tacksamheten som i sig bidrar till ökad  kärlek som sedan sprids vidare till er. En win-win – det gillar jag!

Hur är du mot dig själv?

Bild från Svibo, Öland 2016