Den började som en abstrakt dröm i gröna sköna nyanser, likt ett oändligt universum fyllt av frid. Den fick vara så just då. Jag lät den stå och bero för att tids nog kanske få gro. I flera månader tog den mig med på upptäcksfärd, jag flög ut i evighetens gröna rymd och strödde önskefrön över jorden. Det gav mig både kraft och ro.
Alla små fön med drömmar av tro och hopp som spreds med vinden ut i atmosfären för att tillslut kanske kunna slå rot. Så en dag såg jag små groddar långt där nere, vilken lycka att se att de var tre.
Längtan gav växtkraft och blev stjälkar, blad och knoppar. Kronbladen öppnades ett efter ett och ut strålande ljuset, ljuset av hopp. Rosa blomster i sin vackraste prakt som bär på drömmar av liv. Ditt, mitt, allas i ett enda litet frö…….
